I början av september 2001 stod det klart för mig att min mamma var helt utan hopp och hade förlorat slaget mot den mest vidriga sjukdom jag vet, cancer.

Jag var nyseparerad, allt i mitt liv som förut varit så självklart och taget för givet, var helt bortsvept. 20 år av mitt då 37 åriga liv hade förändrats i ett enda par ord. Livet var upp o ner och nån hade lixom satt mig i en berg o dalbana som sköttes av en mentalsjuk tivoliägare.

Min mamma var mycket klar o införstådd med situationen, och hon försökte nog tala klarspråk med mig....men jag ville ju inte acceptera faktum.

Min mamma föreslog från sin sjuksäng att jag skulle ta med mina barn på en resa, gärna så fort som möjligt. Jag tyckte hon var skogstokig och blev tom arg på henne.

Min mamma spände ögonen i mig, o sa: Nu är det som det är, barna behöver lugn o ro, få sol o värme, få distans till allt sjukt och skilsmässan som härjar för fullt, ta barna NU o åk. Jag lovar att jag inte dör medans ni är borta.

HUR kan du lova det, nästan skrek jag. "JAG vet att jag väntar in er, så är det bara Anne o gör nu som jag säger".

Den 7e september gick flyget till Kos med mina barn o min väninna B o hennes två barn. Den 7e september, när jag satt på flyget, ringde min mamma efter ambulansen och blev inlagd på Gläntan, palliativa avdelningen.

Sen vet ni vad som hände. Den 11e september  fick världen tuppjuck o tokspel, och vidriga bilder visades om och om igen. Vart vi än vände oss den dagen rullade blderna över flyg som flög rätt in i WTC. Vi, på vår lilla Greklandsö förstod inte vidden av det som hänt. Vi förstod förståss att det var allvarligt. Festandet på Kos tog slut o allt var tyst förutom CNN:s reportrar....

Vi kom hem från Kos den 14e september. Jag fick inte besöka min mamma pga jag var mycket förkyld o varje infektion var det samma som ett rejält angrepp på hennes lilla livsgnista hon hade kvar.

Men jag pratade med henne varje dag...vi pratade om det som hänt.

Min mamma sa: Ja du Anne, jag sa när den där krigshetsaren Bush vann valet att nu blir det tok i USA, och se nu vad som händer. Amerikanerna kommer jaga världen runt för att hitta de som gjort det här, och det kommer bli katastrof för det amerikanska folket.

Med facit i handen så hade hon rätt. Så otroligt rätt. Men...så hade ju mamma Gun, vår Mimmi, alltid rätt....fast jag så sällan kunde erkänna det.

Den 19e september fick jag äntligen träffa min mamma. Då valde hon att lämna oss. Då var hon nöjd. Vi var hemma och jag var där.

Det sista hon lovade mig var att krama min mormor när hon träffade henne.

Och jag vet att min mamma är mina barns skyddsängel nu. Hon vakar över dem varje dag och natt.

"Ge mig en bra dag, en dag som är fin,

Ett stilla anderum nu jag ber......" från "Simpla små ting" av Peter Lemarc

Världen fortsätter trots attentat, massdöd och förintelse.

Människan fortsätter leva trots död, sorg och saknad.

Vi är så mycket starkare än vad vi någonsin tror och förstår.

Älskade Mimmi....du fattas mig. Varje dag finns du i mitt hjärta och varje dag påminns jag om du lever vidare i Elin, Malin och lilla Emmie....och det är det som gett mig styrkan att fortsätta vilja och orka.

Love.

Annepanne