okej...jag förstod nog att det skulle bli galet tufft att vända denna alliansskuta...men jag trodde folket hade förstått NÅGOT i alla fall...

....men näe....tydligen har svensken haft det waaaaay to good generellt för att kunna börja tänka på andra än sig själva.

MEN...för att citera min guddotter i dag...."Jag hade hellre sett Tengil o hans folk i riksdagen i dag än Sverige Demokrater"...hellre massa moderater och center och fp:are...TOM kd:are....men ICKE SD:are....

Förstår majoriteten av deras väljare vad de nu satt i gång för något? Att minoriteten är otroligt införstådda på vad som komma skall, är jag rätt säker på...men de andra..."huvudlösa"....HUR tänkte DE?

Jag vill inte att mina barn ska leva i ett samhälle där ordet FRÄMLINGSFIENTLIGHET är ett ok ord! JAG vill att de ska leva och bo i ett land där full tolerans, alla lika, alla olika,  ska ha lika stor chans, oavsett färg och tro!

Vi är ALLA en mischmasch av olika "färger och former"....vi är ett mångfalds land och vi får plats!

Vad VI gjorde för fel....med en snabb blick i backspegeln...så tog vi inte debatten med SD:are...vi lät dem få fritt spelrum, vi lät dem leka martyrer, vi lät dem få ta kommandot i media! Vi ALLA skulle ha trimmat oss i argumentationsteknik in absurdum, och DÅ hade jönsarna fått stått där med dumstruten och tex de som röstade pga "taktik" eller för att "ge igen" (jorå...båda alternativen har jag hört!) hade själva...(förhoppningsvis) hört SD:arna göra bort sig.

NU måste vi jobba ÄNNU hårdare på att markera att VI i SVERIGE vägrar falla för en liten klick människors fasansfulla åsikter om att vara förmer än andra....och nu om så aldrig förr, bör vi gå med i partier som tar direkt avstånd från SD:s politik.

Jag har inga som helst problem med att gräva ner både stridsyxor och olika åsikter med alliansen...bara vi samarbetar med att punktmarkera SD.

JAG är en kommunalanställd, och mycket i mitt liv hänger på hur STOR roll en enda SD mandat kan få i min kommun....DET får inte ske helt enkelt.

Nu till annat.

I dag är det 9 år sedan min mamma Gun Mimmi Carlén gick bort....o varje dag tänker jag på henne. Hon finns med i min värld, trots hon är i himlen....och i morse....så var hon med mig och min lilla dotter EXTRA mycket och nära.

Det var max 5 meter kvar innan jag hade haft en stor älg i min motorhuv. Och min bil är inte stor. Tanken är svindlande hemsk när jag tänker på ev följder.

JAG vet ju vad som kan hända vid en älgolycka. Ståpäls o chock hade jag efteråt. Och min vän Lotta kom precis vid samma tidpunkt från andra hållet. Det kunde  varit hon eller jag.

Så när jag tände mitt ljus för min mamma på Lövnäs Kyrkogård i dag...så tackade jag henne för två saker. Dels för att hon gav mig liv för snart 47 år sedan...och dels för att hon vakade över mitt och Emmies liv idag....

Sorg är en förlamande känsla, och varje årsdag av min mammas dag, så är den extra tung. Fast jag så innerligt förstog då 2001 att det var det bästa som kunde hända mamma då....så fattar jag ff inte idag varför hon inte fick vara kvar hos oss.

Men kärleken är större och en livgivande känsla, och framför allt...är kärleken till livet det största. Jag ska förvalta den gåvan liv jag fick...mer försiktig och bättre nu mamma...JAG lovar.

Miss u damn much....thanx.

Love.

Annepanne

Jag är ledig idag! Helt underbart! Och inte har jag ett dugg inplanerat!

Jag är inte van att vara alldeles själv hemma, utan en aktivitet inplanerad...känner mig...lite vilsen här! :)

Med tanke på att tom lilla E numera går i skola och måste iväg varje morgon, att di store E och M lever sina vuxna liv med egna lägenheter och universitetsstudier och jobb, o att maken är en "rakvecka" jobbare....så är det lixom ...S T I L L A i mitt hem och tystnad råder.

Att bara vara...är inte så bara det.

Jag har säkert miljoner måsten...men näe...jag tar inte dem nu! Solen skiner, himlen är så där krispigt blå och Vänern bara har lite lite vindkrus på ytan.

Kaffebryggaren surplar till lite och tycker jag ska ta mig en kopp. Lugn...det hinns!

Förra veckan så träffade jag oerhört många människor....och den var dessutom riktigt hektiskt....men så ska väl "första veckan efter semestern" vara antar jag.

Förra lördagen drog jag iväg med 116 kommunalare från Värmland som var på jubileumskonsert på Globen i Sthlm. Vi såg bla Martin Stenmark, Lena PH, min favvo tjej Louise Hoffsten som jag beundrat i många många år o som har en rätt jävlig sjukdom, Veronica Maggio, timbuktu och Takida...otroligt roligt att få ta del av en sån grej! Kommunal firar 100 år och det ska vi låta våra medlemmar få njuta av!

Sen hade jag en grundfacklig utbildning för ett gäng damer från Kommunal Hammarö, som jag dessutom tog med på en föreläsning som dögrävaren Dan Gabrielsson höll, och då var vi 100 kommunalare som träffades och fick en jädra massa insikter om att detta val vi nu har om drygt 2 veckor handlar om värderingar och samhällsnormer! Kanonbra...o sen toppade jag veckan med att dra till Ullared med 50 kommunalare från Hammarö och Grums!

Jag tror att det är så viktigt att göra såna här aktiviteter för att faktiskt visa att vi i facket håller ihop...både i viktiga och nöjessamma träffar!

Jag känner hur jag växer som människa varje gång jag tex går in i ett "klassrum" med nya fackliga kollegor, eller medlemmar som faktiskt vill veta MER om vad egentligen facket är och VAD vi kan göra ....TILLSAMMANS!

Att verka fackligt är INTE något soloarbete...det är hårt jädra slit TILLSAMMANS!

Jag såg något bra jag läste häromdagen...."det finns inga rättvisor....det som finns är kampen att varje dag slåss mot orättvisan".....den tog skruv i min hjärna.

Allt vi tagit för givet de senaste 20 åren...raseras ner i extrem fart. Vi bygger klassklyftor som aldrig förr och jag vill INTE att mina barn ska få det sämre än jag! Vår natruliga strävan är att alltid få det bättre...för MIG och för de runt om i samhället...

men men...vi tänker verkligen inte lika här...jag o alliansen....

Nu ska jag läsa färdigt artikeln om Sune o Kerstin i NWT, som nu äntligen kastar loss och drar iväg på sin resa vi pratade om redan 2001...då fröet sattes. Nu bär det iväg och jag önskar dem all lycka o fantastiska upplevelser i världen.

Jag saknar Sune ibland...en gång i mitt liv så räddade han mig på många sätt, han stöttade min pappa genom att besöka honom och ge honom vissheten om att jag inte var ensam....CARPE DIEM Sune o Kerstin...för DET är NI värda!

Nu ska det bli kaffe och sen får vi se...kanske jag tom går ut o ser om jag kan plocka lite svamp....vem vet...kantarellerna kanske har lust att äntligen visa sig för mig!

Nu blir det nog lite oftare jag bloggar...så Carina F...tack för att du sparkade på mig i onsdags! :)

Love peace and understanding.

Annepanne