Efter 10 år så brukar de flesta papper och arkiv preskiberas...dvs man får slänga det utan eftergifter....och i morse vaknade av jag en rejäl insikt...

Nu i februari är det 10 år sen mitt första äktenskap gick åt skogen och dessutom dog min mamma och min pappa fick sin dödsdom.

Alltså...2001 var ett rätt jävla shitty år för mig personligen kan man säga.

Och då...då trodde jag verkligen inte att det gick att resa sig efter käftsmäll efter käftsmäll....men jag är ett levande bevis på att man verkligen kan det.

Jag kan ändå inte säga att jag haft ett vidrigt liv innan 2001, inte alls...tvärtom!

Jag hade allt, familj och grundstenar och trygghet och kärlek och ett vackert hus och 2 helt underbara ungar....

Men...genom ödet och kanske tom ren försummelse av kärlek och slentrian och andra faktorer, så gick det livet i kras.

Nu tänker jag inte på något vis vältra mig i det dåliga o jobbiga utan mer hylla att människan är förunderligt stark och har sån kraft att orka vidare och ta nya chanser och kunna förändra och förbättra!

När jag vaknade i natt efter en rejält jobbig dröm om mitt "förra" liv...så insåg jag att 10 år är rätt lång tid...och samtidigt kändes det som igår!

Jag mindes helt plötsligt rädslan för att misslyckas, rädslan för att bli ensam, rädslan över att förlora allt kärt, gamla vänner, och nära nära släktingar, rädslan för det okända och nya....

Men med 10 års facit i hand...så inser jag att jag klarat mig otroligt bra....Att man får nya chanser i livet och att man fångar dagen på ett annat sätt när man får möjligheten att göra om och göra rätt.

Min mamma Gun kallade mig alltid för katt-ann...."jag landade alltid på alla 4 tassarna" och min pappa Folke sa...ända in i det sista: "Anne...du vet att ensam är stark."

Vilket jag protesterade åt det grövsta o grinade o skrek att DET ÄR INTE ALLS SÅ!

men jag fick helt enkelt inse att min pappa hade rätt...förståss...o visst är jag som katten....kanske därför jag älskar mina katter som jag idag har för att de är lixom mitt överlevnadsbevis.

I dag har jag en ny kärlek, en ny man, två stora vackra döttrar som var 11 år för 10 år sen och som jag oroade mig o hatade mig själv för att utsätta dem för det som hände....men idag med backspegeln så ser jag vilka otroligt kloka, insiktsfulla, empatiska döttrar på snart 22 år dessa blivit! Och vad stolta deras pappa och jag är....i bland så är jag rätt klar över att jag antagligen inte förtjänar mina barn...men störst av allt är ändå förlåtelse och förmåga att vilja gå vidare.

Sen har jag min lilla efterrätt...mitt lilla hjärtans fröjd på 6,5 år som heter förståss Gun efter sin mormor...som hon aldrig fick chansen att träffa men som vi pratar så mycket om och att hon ändå alltid är med mig o min familj.

I och med min man Andreas så fick jag oxå möjligheten att få en ny familj,  och jag kommer ihåg i dyningarna efter skilsmässan att jag längtade så efter ett sånt där jävla vanligt svenssonliv, en normal vardag i gråhetens tecken med stress och snabba middagar, men som ändå symboliserade tryggheten.

Trots att jag förlorade så mycket 2001...så har jag vunnit så mycket tillbaka...fast på andra sätt och vis.

Livet är förunderligt och varje dag är ju som en berg o dalbana...Inget är säkert och allt kan förloras i ett ögonblicks verk...oavsett om det är medvetet eller i en olycka....

Jag vill tacka livet för det gett mig så mycket....och att det fortsätter att ge mig varje dag så mycket.

Tack älskade barn och älskade make...tack älskade vänner och tack älskade kollegor....

U make my heart swing!

Så nu kör jag ner det som hände för 10 år sen i komprimatorn eller i tuggen....släpper det och så går vi vidare mot nya öden och äventyr....

this story continues......every fucking day!

;) 

 

Marita Alberthsson

16 februari 2011 15:26

Ryser när jag läst det du skriver!! Tyvärr har jag inte kommit så långt som du i processen men en dag kanske "Det plötsligt händer" !! :))

http://Marita Alberthsson

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I början av september 2001 stod det klart för mig att min mamma var helt utan hopp och hade förlorat slaget mot den mest vidriga sjukdom jag vet, cancer. Jag var nyseparerad, allt i mitt liv som förut varit så självklart och taget för givet, var he...

efter ha kommit ca 30 minuter till olycksplatsen o se sin älskade stora dotter stå med sin lillasyster i famnen på sin pappa fick mitt hjärta nästan att stanna idag.   två bilar som såg ut som mos...o där STÅR mina barn rätt upp o ner...utan en s...

har lite brådis så här på morgonen (as always!) men som sagt....de sista mornarna har jag ju vaknat FÖRE väckarklockan och det i sig självt är rent ooootroligt....roligt och gôtt!   kan det ha att göra med att jag lagt om kosten, att jag därför k...

   när man ägnar sig åt sig själv som jag gör i nuläget. Alltså med att äta lchf och förändra gamla invanda beteenden. Jag försöker inte SKRIKA ut att jag håller på att förändra mitt liv, att jag har varit nära att "åka dit" på sockret, jag...

kom på det när jag skulle rensa bland "mina favoriter"...hm...skulle jag radera även bloggplatsen...ELLER ska jag uppta mitt rätt sporadiska bloggande? I-landsproblem? jupp...INDEED! :) i alla fall...så läste jag igenom de inlägg jag skri...