I början av september 2001 stod det klart för mig att min mamma var helt utan hopp och hade förlorat slaget mot den mest vidriga sjukdom jag vet, cancer.

Jag var nyseparerad, allt i mitt liv som förut varit så självklart och taget för givet, var helt bortsvept. 20 år av mitt då 37 åriga liv hade förändrats i ett enda par ord. Livet var upp o ner och nån hade lixom satt mig i en berg o dalbana som sköttes av en mentalsjuk tivoliägare.

Min mamma var mycket klar o införstådd med situationen, och hon försökte nog tala klarspråk med mig....men jag ville ju inte acceptera faktum.

Min mamma föreslog från sin sjuksäng att jag skulle ta med mina barn på en resa, gärna så fort som möjligt. Jag tyckte hon var skogstokig och blev tom arg på henne.

Min mamma spände ögonen i mig, o sa: Nu är det som det är, barna behöver lugn o ro, få sol o värme, få distans till allt sjukt och skilsmässan som härjar för fullt, ta barna NU o åk. Jag lovar att jag inte dör medans ni är borta.

HUR kan du lova det, nästan skrek jag. "JAG vet att jag väntar in er, så är det bara Anne o gör nu som jag säger".

Den 7e september gick flyget till Kos med mina barn o min väninna B o hennes två barn. Den 7e september, när jag satt på flyget, ringde min mamma efter ambulansen och blev inlagd på Gläntan, palliativa avdelningen.

Sen vet ni vad som hände. Den 11e september  fick världen tuppjuck o tokspel, och vidriga bilder visades om och om igen. Vart vi än vände oss den dagen rullade blderna över flyg som flög rätt in i WTC. Vi, på vår lilla Greklandsö förstod inte vidden av det som hänt. Vi förstod förståss att det var allvarligt. Festandet på Kos tog slut o allt var tyst förutom CNN:s reportrar....

Vi kom hem från Kos den 14e september. Jag fick inte besöka min mamma pga jag var mycket förkyld o varje infektion var det samma som ett rejält angrepp på hennes lilla livsgnista hon hade kvar.

Men jag pratade med henne varje dag...vi pratade om det som hänt.

Min mamma sa: Ja du Anne, jag sa när den där krigshetsaren Bush vann valet att nu blir det tok i USA, och se nu vad som händer. Amerikanerna kommer jaga världen runt för att hitta de som gjort det här, och det kommer bli katastrof för det amerikanska folket.

Med facit i handen så hade hon rätt. Så otroligt rätt. Men...så hade ju mamma Gun, vår Mimmi, alltid rätt....fast jag så sällan kunde erkänna det.

Den 19e september fick jag äntligen träffa min mamma. Då valde hon att lämna oss. Då var hon nöjd. Vi var hemma och jag var där.

Det sista hon lovade mig var att krama min mormor när hon träffade henne.

Och jag vet att min mamma är mina barns skyddsängel nu. Hon vakar över dem varje dag och natt.

"Ge mig en bra dag, en dag som är fin,

Ett stilla anderum nu jag ber......" från "Simpla små ting" av Peter Lemarc

Världen fortsätter trots attentat, massdöd och förintelse.

Människan fortsätter leva trots död, sorg och saknad.

Vi är så mycket starkare än vad vi någonsin tror och förstår.

Älskade Mimmi....du fattas mig. Varje dag finns du i mitt hjärta och varje dag påminns jag om du lever vidare i Elin, Malin och lilla Emmie....och det är det som gett mig styrkan att fortsätta vilja och orka.

Love.

Annepanne

efter ha kommit ca 30 minuter till olycksplatsen o se sin älskade stora dotter stå med sin lillasyster i famnen på sin pappa fick mitt hjärta nästan att stanna idag.

två bilar som såg ut som mos...o där STÅR mina barn rätt upp o ner...utan en skråma. Chockade o rädda förståss men HELA och INTAKTA och def med i matchen.

att få samtalet: "Mamma jag har krockat" o efter de första 5 sekunderna förstå att detta var inte något skämt utan fucking jävla rena sanning...sånt får ens hjärta att lixom tvärnita och sluta slå. För att sen kicka igång adrenalinet, ta sig ut från ett arbete, låna en bil, o ta sig till platsen där allt hänt på ca 10 minuter...oj oj...NU kommer MIN chock.

Att jag är så tacksam för att det var min stora E som ringde o jag fick höra hennes röst, att jag fick se mina båda barn vara hela och inte ligga på en bår i en ambulans eller i en sjukhussäng. Att ALLT kunde varit mycket värre men ändå gick såååå bra.

Så jo då...änglarna mimmi o moffa skötte sig perfekt...de vakade över mina barn med sina skyddande händer....förståss....varför skulle jag ens kunna tveka o tvivla tanken?

Och dessa underbara poliser som bar min stora E till skratt och skämt och glimt i ögonen o jag ger mig fadderullan på att snutarna till med stod o flirtade med henne!! *asg*....och lilla E som fick äran att sitta fram i polisbilen och värma sig och har nu en mycket spännande historia att berätta för klassen på måndag.

Så idag har änglarna arbetat hårt....och jag är oerhört tacksam!

Min lilla svarta spanjor får nog tyvärr gå vidare i SEAT himlen....om inte under sker....men DET kan jag inte förmå mig att be änglarna om hjälp för...trots pappa var bland annat plåtslagare.....jag ser honom stå i en bilverkstad o bara skaka på skallen o säga: Jaru Annepanne....det här inte lönt att laga....köp en ny och så släpper du sargen o går vidare.....

Så okej pappa....vi säger så. Jag släpper sargen, tackar er änglar för arbetet idag.... o så går jag vidare mot sängen.

May the force be with us all....

Love

Annepanne

har lite brådis så här på morgonen (as always!) men som sagt....de sista mornarna har jag ju vaknat FÖRE väckarklockan och det i sig självt är rent ooootroligt....roligt och gôtt!

kan det ha att göra med att jag lagt om kosten, att jag därför känner mig utvilad efter att änteligen sovit hela nätter samt har mycket mer energi än vad jag haft på...gu vet när?

I alla fall....i kväll ska jag o Andy ut på resturang och bio....vette hundan när detta skedde senast men det ska bli så najs att få vara bara vi två! (vännerna hoppade av....deras soffa har större påverkan på dem än vad vår soffa har på oss...;)....

Mina stora döttrar vart inbokade för jättelängesen då jag hade lyckats komma över biljetter till Ulf Lundell som SKULLE ha spelat i morgon kväll på CCC....men som avbokade alla spelningar till min stora sorg.

Så nu hade vi barnvakt men itnö att göra....så då fick det bli maken som fick rycka ut o göra en insats för att trösta frun....och det är banne mig inte dåligt för min man att komma såpass nära ersättning som för Lundell....men jag älskar ju min man på ett mer...intimare sätt än Ulf Lundell...(men det är snudd på att jag älskar Uffe....mest...men BARA snudd alltså! )

I morgon flyger min gamla bäddsoffa till Spelvägen och jag drar iväg till IKEA bums o inhandlar en ny "nättare" 2-sits Ektorp!

Nu blir det fåret Shaun o sen till skolan på Annes Specialsträcka TaKEne!

Vroooooom!

Ha en kanon helg och må så gott!

Min vikt???...tja efter snart 5 veckor så är Annestryck caf 6,8 kilo mindre mot jordens yta....vem vet om det blir lugnt lr mer.....men jag jobbar pået!

Annepanne

Efter 10 år så brukar de flesta papper och arkiv preskiberas...dvs man får slänga det utan eftergifter....och i morse vaknade av jag en rejäl insikt...

Nu i februari är det 10 år sen mitt första äktenskap gick åt skogen och dessutom dog min mamma och min pappa fick sin dödsdom.

Alltså...2001 var ett rätt jävla shitty år för mig personligen kan man säga.

Och då...då trodde jag verkligen inte att det gick att resa sig efter käftsmäll efter käftsmäll....men jag är ett levande bevis på att man verkligen kan det.

Jag kan ändå inte säga att jag haft ett vidrigt liv innan 2001, inte alls...tvärtom!

Jag hade allt, familj och grundstenar och trygghet och kärlek och ett vackert hus och 2 helt underbara ungar....

Men...genom ödet och kanske tom ren försummelse av kärlek och slentrian och andra faktorer, så gick det livet i kras.

Nu tänker jag inte på något vis vältra mig i det dåliga o jobbiga utan mer hylla att människan är förunderligt stark och har sån kraft att orka vidare och ta nya chanser och kunna förändra och förbättra!

När jag vaknade i natt efter en rejält jobbig dröm om mitt "förra" liv...så insåg jag att 10 år är rätt lång tid...och samtidigt kändes det som igår!

Jag mindes helt plötsligt rädslan för att misslyckas, rädslan för att bli ensam, rädslan över att förlora allt kärt, gamla vänner, och nära nära släktingar, rädslan för det okända och nya....

Men med 10 års facit i hand...så inser jag att jag klarat mig otroligt bra....Att man får nya chanser i livet och att man fångar dagen på ett annat sätt när man får möjligheten att göra om och göra rätt.

Min mamma Gun kallade mig alltid för katt-ann...."jag landade alltid på alla 4 tassarna" och min pappa Folke sa...ända in i det sista: "Anne...du vet att ensam är stark."

Vilket jag protesterade åt det grövsta o grinade o skrek att DET ÄR INTE ALLS SÅ!

men jag fick helt enkelt inse att min pappa hade rätt...förståss...o visst är jag som katten....kanske därför jag älskar mina katter som jag idag har för att de är lixom mitt överlevnadsbevis.

I dag har jag en ny kärlek, en ny man, två stora vackra döttrar som var 11 år för 10 år sen och som jag oroade mig o hatade mig själv för att utsätta dem för det som hände....men idag med backspegeln så ser jag vilka otroligt kloka, insiktsfulla, empatiska döttrar på snart 22 år dessa blivit! Och vad stolta deras pappa och jag är....i bland så är jag rätt klar över att jag antagligen inte förtjänar mina barn...men störst av allt är ändå förlåtelse och förmåga att vilja gå vidare.

Sen har jag min lilla efterrätt...mitt lilla hjärtans fröjd på 6,5 år som heter förståss Gun efter sin mormor...som hon aldrig fick chansen att träffa men som vi pratar så mycket om och att hon ändå alltid är med mig o min familj.

I och med min man Andreas så fick jag oxå möjligheten att få en ny familj,  och jag kommer ihåg i dyningarna efter skilsmässan att jag längtade så efter ett sånt där jävla vanligt svenssonliv, en normal vardag i gråhetens tecken med stress och snabba middagar, men som ändå symboliserade tryggheten.

Trots att jag förlorade så mycket 2001...så har jag vunnit så mycket tillbaka...fast på andra sätt och vis.

Livet är förunderligt och varje dag är ju som en berg o dalbana...Inget är säkert och allt kan förloras i ett ögonblicks verk...oavsett om det är medvetet eller i en olycka....

Jag vill tacka livet för det gett mig så mycket....och att det fortsätter att ge mig varje dag så mycket.

Tack älskade barn och älskade make...tack älskade vänner och tack älskade kollegor....

U make my heart swing!

Så nu kör jag ner det som hände för 10 år sen i komprimatorn eller i tuggen....släpper det och så går vi vidare mot nya öden och äventyr....

this story continues......every fucking day!

;) 

   när man ägnar sig åt sig själv som jag gör i nuläget.

Alltså med att äta lchf och förändra gamla invanda beteenden.

Jag försöker inte SKRIKA ut att jag håller på att förändra mitt liv, att jag har varit nära att "åka dit" på sockret, jag försöker att hålla mig lite lågmäld o eftertänksam.

Jag vet i alla fall att jag INTE kommer att publicera några som helst "före/efter"bilder...sånt elände ska jag bespara varje männisch som väljer att läsa mina ord. Jag lovar!

Men samtidigt så är jag rent av euforisk över att det har hänt så mycket redan!

Eftersom jag inte väger mig så är det ju som sagt känslan av, ja...LÄTTNAD som jag får gå efter!

Min hud är jättefin, naglarna växer och håret börjar lixom braka iväg. Jag vaknar o är utvilad, jag är mjuk i kroppen och jag har ENERGI! För en sån rejält nedsunkad soffpotatis som jag varit...allt för länge...så är det som om jag går på en drog...

Idag när jag varit inne pga liten E:s höga feberelände, så satt jag o drack en kopp the o tittade ut över min vik o drömde om sommaren o att jag längtar efter att simma, att ro ekan, att skutta på klipporna...att R Ö R A på mig....o det är ju en sån ovanlig tanke för mig att det är nästan skrämmande!

Pratade med goa grannen C som hjälper oss med att få vatten i hinkar, o hon hade varit ute på en 2 timmars promenad och jag vart AVIS på henne! Jag vill mä!! :)

I alla fall...samtidigt som jag försöker hålla mig lite lugn, att jag fäjsbookar om den mat jag äter, är kanske ett sätt för att tala om att man inte behöver SPÄKA sig med lchf utan faktiskt äta hur gott som helst...så är jag otroligt stolt över att jag fixat detta nu i tre veckor och att jag inte gett upp en sekund.

Jag tror min man tycker jag är föööör nitisk...men han behöver heller inte vara "upp till bevis" den 21/2...som jag måste göra! Jag fick ju en månads försök på mig....o DET ska jag fixa!

Så nu blir det köttfärs med kokt broccoli och över alltihopa är det gorgonzolacremefraichegrädde över...som nu fått smälta ner och ser hur smaskig ut som helst....

Ärre ok om jag är liiiiite egoistisk måntro? ;)

kom på det när jag skulle rensa bland "mina favoriter"...hm...skulle jag radera även bloggplatsen...ELLER ska jag uppta mitt rätt sporadiska bloggande?

I-landsproblem? jupp...INDEED!

:)

i alla fall...så läste jag igenom de inlägg jag skrivit...o sist var nog efter valet i septemper...o då var det inte muntert direkt! O vad kom det sen?

Tja...ett partiledaravhopp, fler människor som hamnar i utanförskap, ännu fler arbetslösa ungdomar, fler FATTIGA barn i sverige och självklart så slog julhandeln megarekord....IGEN! Kort resumé för hösten.

Vintern kom i november, iskallt och för grönjävligt jobbigt när vårt vatten frös den 25e november....o så är det fortfarande....men efter julhelgen tog jag beslutet (ja....det är JAG som tar såna här beslut...då JAG äger mitt hus...) men med positiva hejarop från mannen som tröttnat såga hål i isar, kämpa med tredskandes vattenpumpar i arktiskt kyla....att borra efter vatten. Med allt det som kommer till....

i alla fall...nu har vi haft det så här att vi hämtar hinkar med vatten från vår mycket underbara granne Christina och fått låna dusch o tvättmaskin. Nu idag gjuter mannen plint för att vi ska kunna bygga upp det lilla beställda pumphuset och isolera detta så vi kan få in hela apparaturen från borrhålet till huset....

DET går faktiskt framåt alltså.

Själv har jag mått ganska shitty....varit oerhört trött, ingen energi, haft mycket värk i mina axlar och armbågar, ätit olika typer av smärtstillande och fått problem med både mage och hälsa. Mitt blodsockerprov före jul visade på diabetes 2, och jag har ju anat att vart det barkat....

Och sån fick jag en månads respit av min läkare....om jag tog mig i kragen o försökte vända trenden som visade alltför många siffror på vågen...(NÄR jag känner mig redo, får ni veta! inte förrns det!)...o kunde visa positivt besked...så slipper jag börja medicinera.

Så...nu går jag in i vecka 3 med LCHF...mat. För "DIET" vete fasiken om detta kan kallas....jag utesluter ALLT vad kolhydrater heter...eller...de kolisar jag äter är linfrö och solrosfrön och valnötter....nada mas...men SEN äter jag kött, fisk, fläsk, ägg, grädde, creme fraiche och massa grönsaker som växt OVANFÖR jord...för de har näst intill INGA kolhydrater.

Och detta går?

BRA! Jag som inte sovit en hel natt på säkert...flera år...har de 2 senaste veckorna sovit som en gris på natten, kanske varit uppe på toa EN gång, för att sen stupa tillbaka i sängen och tvärslockna. INTE setat uppe i timmar i soffan o zappat mig fyrkantig i ögonen. Jag skyndar inte hem som en galning för att få kasta mig i soffan o ligga där tills jag trillar ner i sängen. Jag vaknar utsövd och känner mig PIGG!

Och så min ledvärk...tja...i min frusna shoulder (40åringskärringaxel!) är jag ff stel i...men smärtorna i höger axel och mina armbågar och handleder är helt BORTA!! PÅ 2 sketna veckor????

Dessutom hade jag tid förra veckan för en cysta på handleden på ortopeden i kd...som smärtat enormt så fort jag försökt bära något i höger hand...den tiden ringde jag o avbokade...har inte nån tillstymmelse till knöl nu!

så...får jag ner mitt blodsocker o min värk som gör att jag kanske kan radikalt slippa allt vad medicin heter...så är det ett UNDER. Om jag går ner i vikt..så är det bonusvinst. Precis så tänker jag.

Varför blev det så här då? Tja...man ska ju rannsaka sitt inre...o oj...min viktresa från att vara extremt smal till rejält fet...den är lång och krånglig och svår och fel valda val och lathet och apati och fan anamma. Men ingen annan att skylla på än mig själv har jag ju!

Och jag har försökt än det ena och än det andra....Jag har viktväktat...gått ner och sen *vroooom* gått upp igen....jag har pulvrat mig och jag har gi:at mig...

gått ner i vikt...för att sen springa upp fortare än en hiss...i vikt.

Det handlar ju helt enkelt om den självbild man har...och självkänslan.

Ingen som känner mig skulle aldrig tro mig om jag sa att jag har taskig självbild o självkänsla...som har sånt självförtroende! MEN detta är ju helt två olika saker!

I min spegel..hemma i mitt sovrum...så ser jag inte Anne...XXX antal kilo...där ser jag ju Anne...38 kilo...alltså tvärt emot en anoretiker...som ser sig själva väga 345999 kilo o som i själva verket är ett benrangel på säkert knappt 35 kilo...

I hela min uppväxt fick jag veta att jag var sååå mager, så skran...fick alltid höra: du MÅSTE äta, Gun ger du inte flickan mat, HUUUUR kan man vara så smal?

Alla skulle bära mig, mäta mig...kan farbror K hålla EN hand runt min midja....osv osv.

Jag var aktiv, dansade, satt aldrig still, hade spring i benen, var extremt orolig, nervös, livrädd för att bli ensam, livrädd för döden, frös som en bannhund ja...allmänt osäker. O dessutom...så var jag ALDRIG hungrig! Jag hade inte hungerkänslor helt enkelt.

Sen började jag min viktresa iom mina första p-piller...och oj så skönt. Jag fick hull, jag blev tryggare, jag slapp höra alla tirader om min lätta/ringa vikt...jag fick lugn....och sen fortsatte vikten....och helt plötsligt...när jag gått från 38 kilo som jag vägde när jag tog studenten...så vägde jag snabbt FEMTIOÅTTA...och oj..." men du...har du gått upp i vikt, oj vad rund du blivit, amen ska du inte börja tänka på vikten nu....osv osv".....

O jag tänkte: VAD pratar folk om...jag mår ju bra nu! Jag är lugnare, nerverna är lixom inbäddade i fettet, de håller sig lugna och jag är varm och go.....

Sen efter barnafödande och allmänt "för gott leverne" utan motion...så ja...korta anne blivit en fyrkant.

Men nu gör jag inte detta FRÄMST för att gå ner i vikt...utan för att jag VET, läst, lärt mig, fått tydliga bevis framlagda för mig, att LCHF faktiskt hjälper mot diabetes och ledvärk...

Och jag märker ju reaktionerna...inte ska man väl äta SMÖR, grädde och hoppa över potatis och frukt. Varför inte? Jag har inte haft en light produkt i mitt kylskåp på bra länge...jag pratade med min fd man om detta förra veckan...o vi sa det båda två...På 90-talet var ju fett en förbannelse och light var helig ko!

I alla fall....den här gången vägrar jag nämligen väga mig....jag går på känslan....känslan av att känna mig lättare, att käkpartiet blir tydligare, att trosorna känns förstora,  att jag fått en midja, att fötter och knän värker inte...att jag kan böja mig ner utan att storkna när jag tar på mig stövlarna....att de nya jeansleggisna (3 veckor gamla i stl 48) sitter väldigt löst i mage o rumpa...att huden på bröstet känns...slätare...tunnare....

Såna här saker tänker jag gå på...ingen mäting eller vägning...jag tänker möjligt vis varje gång jag tar ut smörpaketet....jaha...så här MYCKET är ett halvkilo...jag undrar om jag gått ner ett smörpaket ännu måntro!

Nu får jag se om jag tänker fortsätta blogga om min nya variant på att äta...jag vet att jag kommer i alla fall berätta om vad min läkare säger om nästan 3 veckor...jag lovar.

Tyck inte jag är äcklig som har smör på osten, tyck inte jag är obekväm som inte äter det du äter, gör inte mitt ätande till ditt problem, gnäll inte om att fett är farligt och att jag måste äta frukt o grönsaker o att jag kan väl "unna mig..."....stötta mig i stället o ge mig en klapp på axeln, om JAG känner att JAG mår bra...så är det väl ändå DET som räknas.....eller?

Nu blir det kaffe med GRÄDDE i, och två Brieostbitar....;)

okej...jag förstod nog att det skulle bli galet tufft att vända denna alliansskuta...men jag trodde folket hade förstått NÅGOT i alla fall...

....men näe....tydligen har svensken haft det waaaaay to good generellt för att kunna börja tänka på andra än sig själva.

MEN...för att citera min guddotter i dag...."Jag hade hellre sett Tengil o hans folk i riksdagen i dag än Sverige Demokrater"...hellre massa moderater och center och fp:are...TOM kd:are....men ICKE SD:are....

Förstår majoriteten av deras väljare vad de nu satt i gång för något? Att minoriteten är otroligt införstådda på vad som komma skall, är jag rätt säker på...men de andra..."huvudlösa"....HUR tänkte DE?

Jag vill inte att mina barn ska leva i ett samhälle där ordet FRÄMLINGSFIENTLIGHET är ett ok ord! JAG vill att de ska leva och bo i ett land där full tolerans, alla lika, alla olika,  ska ha lika stor chans, oavsett färg och tro!

Vi är ALLA en mischmasch av olika "färger och former"....vi är ett mångfalds land och vi får plats!

Vad VI gjorde för fel....med en snabb blick i backspegeln...så tog vi inte debatten med SD:are...vi lät dem få fritt spelrum, vi lät dem leka martyrer, vi lät dem få ta kommandot i media! Vi ALLA skulle ha trimmat oss i argumentationsteknik in absurdum, och DÅ hade jönsarna fått stått där med dumstruten och tex de som röstade pga "taktik" eller för att "ge igen" (jorå...båda alternativen har jag hört!) hade själva...(förhoppningsvis) hört SD:arna göra bort sig.

NU måste vi jobba ÄNNU hårdare på att markera att VI i SVERIGE vägrar falla för en liten klick människors fasansfulla åsikter om att vara förmer än andra....och nu om så aldrig förr, bör vi gå med i partier som tar direkt avstånd från SD:s politik.

Jag har inga som helst problem med att gräva ner både stridsyxor och olika åsikter med alliansen...bara vi samarbetar med att punktmarkera SD.

JAG är en kommunalanställd, och mycket i mitt liv hänger på hur STOR roll en enda SD mandat kan få i min kommun....DET får inte ske helt enkelt.

Nu till annat.

I dag är det 9 år sedan min mamma Gun Mimmi Carlén gick bort....o varje dag tänker jag på henne. Hon finns med i min värld, trots hon är i himlen....och i morse....så var hon med mig och min lilla dotter EXTRA mycket och nära.

Det var max 5 meter kvar innan jag hade haft en stor älg i min motorhuv. Och min bil är inte stor. Tanken är svindlande hemsk när jag tänker på ev följder.

JAG vet ju vad som kan hända vid en älgolycka. Ståpäls o chock hade jag efteråt. Och min vän Lotta kom precis vid samma tidpunkt från andra hållet. Det kunde  varit hon eller jag.

Så när jag tände mitt ljus för min mamma på Lövnäs Kyrkogård i dag...så tackade jag henne för två saker. Dels för att hon gav mig liv för snart 47 år sedan...och dels för att hon vakade över mitt och Emmies liv idag....

Sorg är en förlamande känsla, och varje årsdag av min mammas dag, så är den extra tung. Fast jag så innerligt förstog då 2001 att det var det bästa som kunde hända mamma då....så fattar jag ff inte idag varför hon inte fick vara kvar hos oss.

Men kärleken är större och en livgivande känsla, och framför allt...är kärleken till livet det största. Jag ska förvalta den gåvan liv jag fick...mer försiktig och bättre nu mamma...JAG lovar.

Miss u damn much....thanx.

Love.

Annepanne

Jag är ledig idag! Helt underbart! Och inte har jag ett dugg inplanerat!

Jag är inte van att vara alldeles själv hemma, utan en aktivitet inplanerad...känner mig...lite vilsen här! :)

Med tanke på att tom lilla E numera går i skola och måste iväg varje morgon, att di store E och M lever sina vuxna liv med egna lägenheter och universitetsstudier och jobb, o att maken är en "rakvecka" jobbare....så är det lixom ...S T I L L A i mitt hem och tystnad råder.

Att bara vara...är inte så bara det.

Jag har säkert miljoner måsten...men näe...jag tar inte dem nu! Solen skiner, himlen är så där krispigt blå och Vänern bara har lite lite vindkrus på ytan.

Kaffebryggaren surplar till lite och tycker jag ska ta mig en kopp. Lugn...det hinns!

Förra veckan så träffade jag oerhört många människor....och den var dessutom riktigt hektiskt....men så ska väl "första veckan efter semestern" vara antar jag.

Förra lördagen drog jag iväg med 116 kommunalare från Värmland som var på jubileumskonsert på Globen i Sthlm. Vi såg bla Martin Stenmark, Lena PH, min favvo tjej Louise Hoffsten som jag beundrat i många många år o som har en rätt jävlig sjukdom, Veronica Maggio, timbuktu och Takida...otroligt roligt att få ta del av en sån grej! Kommunal firar 100 år och det ska vi låta våra medlemmar få njuta av!

Sen hade jag en grundfacklig utbildning för ett gäng damer från Kommunal Hammarö, som jag dessutom tog med på en föreläsning som dögrävaren Dan Gabrielsson höll, och då var vi 100 kommunalare som träffades och fick en jädra massa insikter om att detta val vi nu har om drygt 2 veckor handlar om värderingar och samhällsnormer! Kanonbra...o sen toppade jag veckan med att dra till Ullared med 50 kommunalare från Hammarö och Grums!

Jag tror att det är så viktigt att göra såna här aktiviteter för att faktiskt visa att vi i facket håller ihop...både i viktiga och nöjessamma träffar!

Jag känner hur jag växer som människa varje gång jag tex går in i ett "klassrum" med nya fackliga kollegor, eller medlemmar som faktiskt vill veta MER om vad egentligen facket är och VAD vi kan göra ....TILLSAMMANS!

Att verka fackligt är INTE något soloarbete...det är hårt jädra slit TILLSAMMANS!

Jag såg något bra jag läste häromdagen...."det finns inga rättvisor....det som finns är kampen att varje dag slåss mot orättvisan".....den tog skruv i min hjärna.

Allt vi tagit för givet de senaste 20 åren...raseras ner i extrem fart. Vi bygger klassklyftor som aldrig förr och jag vill INTE att mina barn ska få det sämre än jag! Vår natruliga strävan är att alltid få det bättre...för MIG och för de runt om i samhället...

men men...vi tänker verkligen inte lika här...jag o alliansen....

Nu ska jag läsa färdigt artikeln om Sune o Kerstin i NWT, som nu äntligen kastar loss och drar iväg på sin resa vi pratade om redan 2001...då fröet sattes. Nu bär det iväg och jag önskar dem all lycka o fantastiska upplevelser i världen.

Jag saknar Sune ibland...en gång i mitt liv så räddade han mig på många sätt, han stöttade min pappa genom att besöka honom och ge honom vissheten om att jag inte var ensam....CARPE DIEM Sune o Kerstin...för DET är NI värda!

Nu ska det bli kaffe och sen får vi se...kanske jag tom går ut o ser om jag kan plocka lite svamp....vem vet...kantarellerna kanske har lust att äntligen visa sig för mig!

Nu blir det nog lite oftare jag bloggar...så Carina F...tack för att du sparkade på mig i onsdags! :)

Love peace and understanding.

Annepanne